En ö i Stockholms skärgård för tystnad och ro
Jag slogs av upptäckten att det var så tyst på Tynningö när jag kom ut på ön för att söka efter mitt smultron-ställe på 1990-talet. Visst, det hade varit tystare under den första halvan av 1900-talet, före de första bilarnas ankomst till ön (1949). Ångbåtarnas försynta, trygga dunkande, när de med början år 1875 anlöpte de ca 12 bryggorna på ön, var ett efterlängtat ljud. Då kom husfadern och andra som arbetade i stan ut till helgen – först 1938 fick man rätt till två veckors semester.
Det som hördes var de naturliga ljuden så att säga, tupparnas galande, en och annan skällande hund, gnäggande, bräkande och råmande i hagen. Barnens rop och intensiva lekpratande. Då som nu, korpar, hackspettar, ugglor, rådjur.
Fantastisk bok skriven av en fantastisk människa. Boken är rolig, givande och poetisk. Läs den.